The true story 2005-01-29
 
Abbe from Los


Hunden hoppade med ett vigt språng upp på älgkalven och bet sig fast i halsen, fick munnen full av ragg och ramlade av. Han försökte några gånger till men med samma resultat. Med ett kraftigt bett i ena bakbenet och den smidiga unghundskroppen spänd som en stålfjäder över de stretande benen, fick han älgen att stanna för fjärde gången. Nej, nu måste vi vila igen. Kerstin släppte dragrepet och satte sig på en vindfälld tallstam, tog av sig mössan och torkade svetten ur pannan. "Nu får du koppla Abbe annars får vi aldrig ut kalven till vägen". Ånej, nu känner han att han är en i gänget och samarbetar med oss, det är så det ska vara.

Hundgubben satte sig på knä och pustade ut. "Han drar åt fel håll" sa Leffe snusförnuftigt. "Ja, men för helvete vi skall naturligtvis dra älgen baklänges så är problemet löst". Hundgubben log brett. Alla tre skrattade hjärtligt. Nog blev det en spännande jakt - det var som på Tugars tid. Jag trodde det var färdigskjutet efter första smällen i morse. Leffe lät smått imponerad.

Att Abbe tagit upp Tugars fallna mantel råder det ingen tvekan om. Hundgubben såg lycklig ut och strök hunden över huvudet. Jo, jag trodde knappast på någon ståndskjutning på Ökenknaularna, då snön var så skrapig däruppe. Så fort upptaget kom, så drog jag österut mot ån för att stänga av flygktvägen norrut. Med tanken på att Kerstin hade hela Våmhusvägen att söka position på, så var ju möjligheten för älgen att undkomma österut starkt begränsad.Men det visade sig snart att ståndet stod fast vid upptaget, så jag gjorde ett försök att smyga mig på.

Det tog ungefär 40 minuter så skymtade jag en tjur med skaplig hornkrona bland ungtallarna, men det var för långt håll och för tätt bland träden för skott. Den täta skallgivningen gjorde dock att jag kunde ta mig närmare trots skrapsnön, och nu såg jag ytterligare två älgar. Hållet var fortfarande väl långt när jag fick upp bössan och rödpunkten på rätt ställe. Koncentrationen var hundraprocentig, inte en darrning på hand. Rödpunkten låg absolut stilla där skottet skulle ta. Det här var ju inte vilken skjutning som helst, utan den första ståndskjutningen för Abbe och det fick bara inte misslyckas.

Abbe stod 6-7 meter framför älgen och öste på för fullt när skotten gick. Älgen markerade träff och vände söderut. Det blev alldeles tyst, så tyst det bara kan bli när man skjutit en älg, hunden tystnat och smällen dött ut. Jag kände mig lycklig värre. Det här var perfekt för Abbe. Han hade gjort ett bra jobb, en prima dans i Kaanans land.

Fortsättningen hade jag inte ens kunna drömt om. Jag blev minst sagt konfunderad när jag kom fram till skottplatsen och konstaterade att det inte fanns en blodsdroppe, bara massa älg- och hundspår och ingen älg förstås. Det var inte utan att jag så smått blev tveksam, hade jag verkligen bommat älgen?

Då kom som ett åsknedslag andra upptaget. Nu gällde det att i första hand komma in på ståndet igen, skottplatsundersökningen fick anstå. Nya ståndplatsen var en tätning 60-70 meter från Kerstin, här var det inte vettigt att gå in, så jag avvaktade på norrsidan.

 

 


Abbe skällde tätt och bra i 15 minuter, sen tvärtyst, älgarna gick undan med fart. Nu fanns det tre möjligheter. Antingen bär de av söderut, och då komer de troligen undan, eller så västerut, men där är Leffe och har till uppgift att täcka upp hela södra delen av västra rågången efter eget huvud. Ett mycket långsträckt "pass", men jag kände mig lugn. Han kan tänka jakt, och känner marken väl. Han kommer inte att släppa fan själv över bron om så är. Tredje möjligheten är att Abbe skall få stopp på älgarna innan de går ur vår mark, men det såg jag mest som en osannolik förhoppning. Trots allt är han ju bara en orutinerad unghund.

Döm om min förvåning när upptaget kom väster Rädalsvägen och det med en självsäkerhet i skallet som inte stod Tugars efter. Ja, det var någonting jag bara inte kunde ta miste på. Han talade direkt till hundgubbhjärtat, och jag måste tillstå att nog smög det en liten glädjetår ur det ena ögat. Jag hade nu en bit att gå, men i gengäld var snön inte alls så skrapig här, utan brådska tog jag mig tyst till ståndplatsen. Som så många gånger förr missbedömde jag avståndet till hunden, rätt var det var stod han bara där och skällde framför älgkalven. Jag sjönk sakta ner på knä och skymtade en älg till av obestämt kön. Det var bra nog tät växtlighet även här.

Jag hann inte mer än komma ner på knä så tvärtystnade Abbe. Då hade han skällt i en timme. Rödpunkten satt där den skulle på kalven, men att skjuta utan hundskall var inte att tänka på. Det var bara att ta ner bössan igen. Hörselskydden utestängde den stormvind som kom bakifrån och landade högt på min rygg. Jag slogs till marken och tappade bössan, jovisst var det Abbe som överlycklig kom på besök. Liggandes på sidan med den ena armen till skydd mot häftiga slickningar i ansiktet, och den andra armen pekandes mot ståndplatsen försökte jag få honom att återgå till älgarna. Att säga någonting var uteslutet då älgarna var så nära.

Lika hastigt som han kom, gav han sig av igen, och återupptog skallgivningen. Men nu hade älgarna flyttat sig litegrann. Det tog tio minuter innan jag hade rödpunkten där jag ville.

Abbe stod som vid förra skottet strax framför älgen och öste på för fullt. Skottet gick, ljudet rullade iväg söderöver. Kalven for ikull där den stod. Tystnaden var fullt gripbar. När tankarna klarnade kände jag ett så starkt kaffesug, som man bara kan känna när termosen ligger kvar i stugan. Kaffedrömmen bröts tvärt av. Hundskall i fjärran, det var Abbe som tagit efter den tredje älgen och fått till en fjärde ståndplats långt utanför västra rågången.Kanske kom det en tår till i andra ögat eller i bägge.

"Ryck upp er gubbar! Vi måste dra fram kalven innan det börjar regna här". Kerstin var inte särskilt sentimental. Vi har ju en älg till uppe på Ökenknaularna. Kerstin satte på sig mössan och grep tag i dragrepet. Abbe hängde som tidigare fast i kalvens ena bakben, nu under djupa morrningar.

Det var fortfarande hans älg - än så länge.

-----------------

För ytterligare info om denna sista jakt 2004-2005 se vår gästbok

 
2005-03-23
index | personerna | hundarna | älgarna | vädret | fäboden | marken
maten | historierna | bilderna | filmerna | 2003  | 2004 | 2005 | 2006 |
2007 | 2008 | 2009 | 2010 | 2011 | 2012 | 2013 | 2014