Stortjuren  
Älgtjur

Det var en underbar morgon. Soluppgång, lagom temperatur och nordvästlig vind. Första jaktdagen i oktober. Vi var sex i laget denna jaktvecka. Hasse och jämthunden Abbe, Kim, Kärran, Hörnan och undertecknad.

Vi postade ut i nordöst, upp mot Kolberget. Jag sattes först på dammhygget för att ha kollen när Hasse gick ut från fäboden, över ån vid dammen och vidare norrut. Om inget hände skulle jag posta om uppe i vår norra gräns mot Orsa-råt till. Alltså absolut uppe i vårt nordöstra hörn.

Solen gick upp och morgonen kröp framåt med solens smekande över trädtopparna där jag satt på stora stenen ute på hygget.

Hasse anropar i alla fall till slut och säger åt mig att posta om. Jag är på plats ganska snabbt. Jag hör efter en stund att Hasse frågar om Kärran vill släppa Molly och så bestäms. Hon ska gå norrut från en överenskommen plats på Björntjärnsvägen. Jag förstår att Hasse sitter i vår norra rågång längre västerut, nära Holgerkojan.
Plötsligt hörs Mollys basröst söderifrån…?

Strax seglar en kronhjort upp 100 meter söder om mig. Den ställer sig och poserar i motljuset med hela bredsidan och kronan mot mig, ivrigt spejande söderut, mot hunden som stört friden. Jag har hjorten i kikaren en lång stund innan den slutligen masar sig österut, mot Hörnan och Kim. ”Om en älgtjur ändå kunde komma på samma vis”, tänker jag vemodigt, samtidigt som jag förvarnar om kronhjorten i radion.

En lugn och solvarm stund passerar i lätt dåsig stämning. Äter några smörgåsar och dricker kaffe. Det är skönt i skogen.
Hasse dyker upp i rågången västerifrån. Jag signalerar med min mössa. Han frågar i radio om jag hör hunden (Abbe denna gång), vilket jag inte gör.

Kolbergsbranten är väl ivägen där jag står. Men hans fråga får mig naturligtvis på alerten.
Huvudet går som en radar.
Då brakar det till bakom mig och två älgkalvar kommer i full karriär i granplantskogen, nerför berget. Jag lägger an och försöker få stabil sving och skjutläge, men tänker genast att ”detta går åt helvete för fort och är för risigt”. Det blir inget skott! Kalvarna försvinner söderut längs rågången. I ögonvrån ser jag då kon komma, 100 meter minst efter sina kalvar. Jaha, ge dig av kossan! Jag vet att du har kalvar.

”Satans, helvete”, tänker jag, ”där gick skottchannsen för min del åt pipan…” Med viss puls annonserar jag i radion att två kalvar med vidhängande ko är på väg nerför råt, ner mot Hörnan och Kim. Dom borde kunna få skottmöjlighet på en av kalvarna.

Döm om min utomordentliga förvåning då jag i samma ögonblick ser en stor tjur mitt emellan mig och den plats där Hasse senast var synlig. För att Hasse ska bli varse att något är på gång anropar jag och får ur mig ”det står en tjur mellan oss”.

 

 

Jag lägger an med stöd av skjutkäppen och följer tjuren sakta söderut. Den går i väl tät tallplantskog och jag tvekar en aning med tanke på att Hasse var i den riktningen för en liten stund sedan. Då kastar tjuren om i 90 grader och marscherar österut rakt över hygget framför mig. Jag hinner ta flera djupa andetag, sikta noga, bedöma farten (som är ganska maklig) och trycka av. PANG. Tjuren rycker till och ökar farten något. Jag gör mantelrörelse, siktar och skjuter igen. PANG. Där föll den!

”Det är inte sant!”, tänker jag. Fyra älgar och en kronhjort samma morgon. Klockan är fem i 12. I radion annonserar jag att en stor fallit. I samma stund varseblir jag att Abbe nu är hos älgen. Han har uppenbarligen varit dom i hasorna hela tiden. Det var ju dom ståndskallen Hasse hört nyss. Abbe har alltså gjort en sväng över Kolberget och hämtat ner hela familjen till oss. Snyggt jobbat!

Hasse och jag möts vid älgen. Vi tar fram kameror och poserar vid bytet. Även Abbe poserar och njuter av läget. När vi försöker baxa den stora kroppen i bättre läge för urtag, knäcker det till en aning i ryggen på mig och jag inser att jag fick ryggskottsvarning. Det är en jätte till älg. Vi två lyckas inte vända den. De andra skogsbusarna (passjägarna Hörnan och Kim) dyker upp efter ett tag varpå Abbe börjar skälla och försvara sin älg. Han skäller så ihärdigt en stund att Fryksåslaget tror att det är ståndskall på Kolberget och postar om.

Senare på eftermiddagen/kvällen träffas vi i Fryksås hos mig. Bastun är eldad och varm, ölen kall och en älglever Kärran haft med sig tillagas och avnjutes. Stämningen är hög.

Tisdagen och onsdagen ägnar vi åt stillsam jakt på kalv. Solen skiner och läget känns gott. Jag sitter på ett pass där jag får förmånen att beundra en Varfågel som jagar över hygget, med en frötall som basstation.

Både tisdag och onsdag eftermiddag ägnar jag åt att få hornet fixat och rengjort. Det är första gången jag sysslar med detta och det är en konst att få det rätt och snyggt, ska sägas. Kokar den avsågade skalldelen med horn i en balja över öppen eld.
Vid köttdelning och avresa på torsdag morgon drar det ihop sig för snö. På eftermiddagen när jag närmar mig Göteborg ringer Hörnan och kollar hur resan gått. Innan han kom iväg från Räbjörka hade det kommit tre centimeter snö.

Vi hade tur med jakten och vädret detta år.

PS
Läste i Mora tidning måndag 15 oktober: "På måndagen sköt Rädbjörka jaktlag, i Mora, en stor älgtjur, som vägde omkring 700 kilo levande vikt. En riktigt stor och fin tolvtaggare alltså. På onsdag morgon hängde älgen i krokarna hos Olssons Chark i Älvdalen, och då vägde den 290 kilo..." slut citat.

Nog var det en stor tjur alltid!

Göran

 
2007-10-17
index | personerna | hundarna | älgarna | vädret | fäboden | marken
maten | historierna | bilderna | filmerna | 2003  | 2004 | 2005 | 2006 |
2007 | 2008 | 2009 | 2010 | 2011 | 2012 | 2013 | 2014