Jaktåret 2010

Rubriken på texten om årets jakt skulle kunna vara "Vi drunknade i GPS-pejlen", alternativt "Kärran och hennes prylar", eller ännu bättre "Jaktexperter bortfintade av stortjur", eller varför inte "Se men inte skjuta". Jag väljer dock det mer lågmält positiva:

"Vi fick i alla fall en kalv".

Hur var det egentligen med jakten 2010? Nu sitter jag här i Fryksås, mitt i februarivintern med snö och kyla ute och funderar med tangentbordet. Hur var det?
Vi hade i alla fall gott om älg. Där sågs och jagades utav bara den, men INGEN stor älg blev skjuten. I de flesta fall av den enkla anledningen att det inte var lämpligt att skjuta. Trånga lägen, för mycket ris, för hög fart på älgen osv. Några uteblivna skott kan nog också skyllas på distraherade jägare. GPS-en var en källa till frustration men också distraktion. En listig gammal avelstjur lyckades också överlista två av våra expert-jägare på pass (läs mer nedan och se video). Glädjande är ju att Kärrans Juni kvalificerat sig för att rankas bland de bättre älghundarna.

Här är jaktsäsongen i sammandrag?

I maj var vi som vanligt här de flesta, åt, drack, skojade, tittade till passen och satte ut saltstenar. Chippen var en liten krabatvalp och Juni hade vuxit till sig och mognat. Hon visade ett väldigt tålamod med den bängliga valpen som fick busa och träna slagsmål nästan hur mycket som helst. Att Juni var ett omåttligt matvrak har vi också dyrt fått erfara. Hon äter i princip allt och i obegränsade mängder, på bord, på golv eller från kvarlämnade inkråm i skogen. Månne en "Alien" dyka upp ur hennes mage?

I augusti träffades de flesta av oss och lagade mat, umgicks, gick Jaktstigen i Bonäs och laddade upp mentalt inför själva jakten. Kärrans Juni skulle ju testas på allvar. Spännande.

Själva jakten började i september, Hasse med chippen, Kärran med Juni och jag med mig själv (phu!). Kalv skulle det vara och bara med ståndskällande hund. Flera långa race gjorde både Juni och vi. (Se och lyssna på video.) Juni skällde präktiga ståndskall i tre timmar på en fjoling som hon fick stopp på flera gånger men som till slut drog söderut. Och det var ju kalv vi skulle ha. Ingen Collinkalv!

Vi fortsatte med hel styrka i oktober. Hela veckan höll vi på, med hundar, flera älgar observerade och en GPS som stundtals förvirrade våra klara och skarpa ögon och skjutfingrar. Somliga har mer utrustning att hålla reda på än vad som antagligen är nyttigt. Delar av den återfanns sedan liggande på biltak och liknande ställen. Ack ja! GPS-pejl kan nog vara en hjälp, men det gäller att vara observant på vad som händer i verkligheten också. Att konstatera att älgarna kommer och ändå fortsätta stirra på apparaten är ingen bra vana. Lyft bössan! Men visst har vi också kunnat följa i GPS:en hur Juni följt älg(ar) som dragit både norr och söderut i full karriär. Detta med norr och söder är nog ganska nytt. Förr har de velat dra öst - väst istället.

I november hade vi spårsnö och SäsHolger. På lördagen sköt Hörnan en kalv på Boardypasset längst i söder. Chippen var dom hack i häl och fick nu bekanta sig med en död älg. Sen följde dag på dag med utpostningar och observationer och spår i snön. Hasse och jag spårade och jagade dagar i ända. Spännande och intressant, men älgarna var före oss. Nästa helg kom Hörnan och Kärran igen och vi kunde jaga mer traditionellt.

En storoxe kom och fintade två storjägare. Juni hade spårat och rett ut och var tätt efter. Tjuren gick fram till Fryksåsvägen, men avvaktade 5 meter från vägen. Juni kom ikapp och skällde två snabba skall. Hasse och Holger stod perfekt placerade. Älgen var på väg över vägen men varsnade antagligen Hasse och vek istället 90 grader norrut. Gick i tätskogen framför Holger som inte kunde se den. Sedan försvann den i ett språng över vägen ovanför Holger vid traktorvägen. Holger hann se att den var stor men mest baken. Listig älg. Vilken fint. (se video med våra reflektioner efteråt)

December bjöd på iskyla. Det var inte farligt mycket snö, bara ett par decimeter, men kölden tog ett hårt grepp om fötter, händer och ansikten. Den låg kring 20 minus alla dagarna. Det var inte lätt att stå still och tyst på pass under sådana omständigheter. Helt följdriktigt fick vi inte fällt någon stor älg. Inte sällan på grund av ren otur eller försmädliga slumpskeenden. Som det är i jakten.

Göran 2011-02-15

<< 2010