"Leffe, res bananen!"

På oktoberjaktens första morgon vaknar jag med smått värkande ben. Sträcker ut dem, vilket får hunden att lägga sig längsledes i den alltför smala sängen. Skönt att slippa tyngden. Det hade som alltid blivit sent den här första natten, kallad dom resta bananernas natt. Efter att ha tänt i spisarna och gått en runda med hunden i den ännu nattsvarta fäboden känner jag mig pigg och "jagisk". Sätter på kaffe och te. Väcker Kim med några uppmuntrande ord. Han undrar vad som står på. Det är älgjakt nu. Upp och hoppa. Så småningom kommer de andra en efter en.

Förväntningarna på bra jakt ligger i luften. Vi ”vet” att vi har ko med kalv på området. Kaffekopparna fylls på, kartan studeras i stearinljusens fladdrande sken. Samtalet är lågmält. Vi enas om att börja i den södra delen. Kerstin, Göran och jag var här åtta dagar i september. I första hand för att jaga in Kerstins hund, Molly, Tugars avkomma. Den gången räckte vi inte till själva trots att Molly gjorde ett mycket bra älgarbete. Passen som skulle användas väljs till stor del beroende på septemberälgarnas rörelser. Tjafs och högljudda diskussioner vid val av pass ligger långt bort i tiden.

Mörkret låg fortfarande tätt utanför stugan, vi var som alltid tidigt igång. Det här är Kims första älgjakt. Han känner sig mera trött än älgspänd, men det är svårt att somna när vissa aldrig vill sluta prata. Göran börjar vrida och vända sig. Jag går nu,så kan jag smyga ut på passet medan det ännu är lite mörkt. Det står inte på, så går även Kerstin. Kim och Leffe dröjer sig kvar ett tag över ännu en kopp kaffe.
Jag sitter vid det överbelamrade bordet med jaktradion påslagen, och väntar på att skyttarna ska komma på plats. En kvarglömd plastdunk mitt på bordet påminner om den sena kvällens besökare. Hunden ligger lojt utslagen i sängen med huvudet på kudden, tillsynes omedveten om att älgjakten drar igång. Jag rycker till i mina funderingar av Görans röst i radion: jag är på passet. Det blir startsignalen för hunden. Han hoppar ur sängen och skäller öronbedövande mot mig. Ut med honom i bilen.
Hunden är ivrig nu, det är bråttom. Han vill iväg, men så länge kopplet är på, så vet han att han inte ska rycka och dra. Vi följer ån och tar av upp mot ökenknölarna. Plötsligt stannar han, vippar på svansen och vänder sig om med stram kroppshållning och stirrar mig stint i ögonen. Den signalen har aldrig slagit fel. Det alla hoppas höra går ut i radion: älg på gång. Jag släpper hunden. Han gör en snabb rusning 70-80 meter, tvärstannar och vänder sig om, viftar intensivt på svansen och håller huvudet högt. Det går en rysning genom kroppen, jag ger honom signalen, höjer handen med handflatan utåt. Med en rivstart är han försvunnen. Nu är det jakt, älgjakt när den är som bäst.

Jag tar av mot söder efter hunden, med alla sinnen på helspänn. Det är en fin morgon, vindstilla, lagom varmt. Tjugo minuter sedan släppet, ingen hund. Provar med pejlen. Han är strax söder om ökenknölarna, troligen i betesspår, annars bör han ha visat sig.

Det kan bli upptag när som helst. Jag beslutar mig för att gå fram till en av de stora sänkor, som ökenknölarna består av. Den ensamma frötallen vid sänkans kant blir mitt riktmärke. Väl framme vid tallen, låter jag blicken svepa över sänkan. En stor älgko står alldeles omedveten om min närvaro, helt lugn och stilla, inte mer än 60-70 meter ifrån mig. Jag tar skydd bakom tallen och ser en rörelse i ögonvrån. Där är kalven lika lugn som kon. Detta är en himmelsk jaktupplevelse i Kaanans land. Jag känner direkt att här hör inga skjutvapen hemma. Tio minuter kanske går, jag har ingen koll. Jag står absolut stilla och bara njuter av synen. Så med ens bryts förtrollningen. Kon vänder huvudet bakåt och lyssnar. Även kalven fäster uppmärksamheten mot samma håll. Älgarna börjar sakta gå mot norr. I samma stund dyker han upp, min andra jakthalva. Här är det inte fråga om någon paradisisk förtrollning. Det är stenåldersgenerna som kommer farandes. Bössan åker av från ryggen med fart, kolven mot axeln, stöd mot tallen, osäkrar. Älgarna går 40-50 meter och stannar. De vänder huvudena mot hunden. Hunden stannar också, tillsynes ointresserad av älgarna. Han tittar sig sakta noga omkring. Jag ser att han är omedveten om mig. Skjuter gör jag inte, han måste få skälla ett tag först.

Hunden går i rask takt mot älgarna. Han stannar tio meter ifrån och börjar försiktigt skälla. Det är som om de vore gamla bekanta som hälsar på varandra. Älgarna visar snart oro och börjar sakta gå mot norr. Hunden skällande efter. Här har jag hunden i skottlinjen, så skott är uteslutet. Väl uppe på sänkans norra kant stannar älgarna igen, och nu skäller han för fullt. Härlig musik. Skott är inte att tänka på, då avståndet blivit för stort. Älgarna går snart undan över ån och stannar i tät ungskog. Hunden skäller för fullt. Det finns ingen tveksamhet. Han är i sitt esse. Jag gör mig ingen brådska, sätter mig med ryggen mot tallen och njuter av en kopp kaffe.

Hela läget, den inspirerande synen älgarna utgjorde i sänkan, men framförallt de rytmiska hundskallen nu i ungskogen, gör att jag får ihop en dikt i brådrasket.

Nu dansar änglar över Kaanans land,
hela skogen står i brand.
Var tall och var gran,
bligar på den lille gråhårige fan,
som låter sitt skall över älgar ljuda,
och Rädbjörkas skarpskyttar till skott inbjuda.
Kom och skjut, kom och skjut,
andas han varje andetag ut.

Det är dags att posta om. Vårt jaktsätt går ut på att i början ställa posterna i ytterkanterna av jaktmarken. Därigenom ges hunden största möjliga chans att komma på ostörd älg, och att förhoppningsvis ställa den i upptaget. Därefter sker ompostering så nära ståndplatsen som möjligt, med tanke på säkerheten. Den här gången är omposteringen ganska okomplicerad. Leffe till Johns kulle. Kim 150 meter söder om kullen på vägen. Kerstin på hygget öster om dammen. Göran står längst bort. Nu får jag fundera ett tag. Funderingen fick ett snabbt avbrott, Göran i radion: jag går till ”vägra stänga av radion-passet”. Det är bra. Jag skrattar för mig själv, det passet har en annan historia väl värd att berättas. Ståndskallet hade hållit på en dryg timme utan avbrott, så tydligen står älgarna ihop. Alla är nu på plats. Spänningen är tät, det hörs tydligt på allas våra röster i radion. Inget onödigt snack. Nu är det allvarsamt och korrekt. Redan under banannatten bestämdes att endast kalv ska skjutas den här dagen, så kon är fredad.

Jag går fram till kanten på å-ravinen. Det är nära älgar och hund, men jag ser inget annat än den täta ungskogen nedanför. Älgarna rör sig sakta åt norr. Anropar Kerstin: ta dig ner dit kolmilan har legat. Hon låter förvånansvärt lugn. Till Leffe: Smyg dig fram mot ungskogskanten. Han svarar direkt: uppfattat, men jag tar mig lite söderut med tanke på Kerstin. Jag har nu gått över ån och fått lite bättre sikt bland alla ungtallstammar.

Älgarna tycks ändra riktning, men skällandet är oförändrat. Hunden har det hela under kontroll. Kerstin i radion: jag är på kolmileplatsen. Älgarna drar sig mot söder. Strax därefter Leffes viskande stämma: jag är på plats, men det är tätt här. De kommer närmare.

Nu skälver radiovågorna av spänningen och inte bara de kanske. Den ende som förefaller oberörd av allt ståhej, är upphovsmakaren själv – hunden. Han dunkar på med sitt eviga skällande. Vi står bra till allihop ifall älgarna skulle gå loss. Då kan det gå fort. Snabba beslut. Skjuta eller ej, och endast kalven. Älgarna stannar igen. Hunden ökar skalltakten knappt märkbart. Det går kanske tio minuter. Scenariot står nu helt klart för mig. Jag trycker in sändarknappen på radion och viskar: Leffe, res bananen. Ett viskande svar: va?? Hmm…. Ja, det är uppfattat.

Jag hör omedelbart den för mig välkända förändringen i skallet. Först en viss tveksamhet. Tyst en kort stund, och sen snabbare, tätare, lite högre ton. Ivrigheten är fullt märkbar. Han hör Leffes försiktiga rörelse mot ståndplatsen. Tiden stannar. Sinnena skärps hos alla. Vad händer? Ska Leffe verkligen få skottchans i denna täta tallungskog? Är älgarna på väg att gå undan? Kommer de att gå rakt mot mig? Alla ställer sig frågan. Avgörandet måste ske nu eller? Frågorna är många. Svaret blir ett. Där jag står, en klatschig knall som studsar mot den höga åbrinken och försvinner högt över ungtallsbeståndet. Några enstaka hundskall. Sedan tyst. Total tystnad. Sekunderna blir till minuter, så äntligen Leffe i radion: jag fick kalven. Den lättnad vi alla känner slätar ut de tidigare av spänning dallrande radiovågorna.

En mäkta stolt Tugar rycker ragg och vet att det som alltid är hans älg!