Vaknar som till en vanlig jaktdag, med känslan att "nu knäpper vi dom".
Den stora och den lilla får vi skjuta.
Ingen vetskap om vad dagen hade att bjuda på - som vanligt alltså.

Sedvanlig samling hos Hasse. Fint jaktväder. Vi var laddade i kropp och bössor.

Blev inga upptag - dåligt med älg i såten.
Vi beslöt att träffas i stugan, fyllde våra magar och fick ny energi. Jag skulle ta Molly, gå in från Björntjärnsvägen och norrut. Det fanns indikationer på att det fanns kalv där uppe. Det hör till våran nordöstra del.

Kim släpptes av vid luddsten. Hasse, Goran, Leif stod mera sydväst ut.

Jag tog Molly och gick upp i rågången några hundra meter, sedan in i marken västerut. Efter 150 meter släppte jag Molly. Efter cirka 20 minuter började hon skälla, ståndskall, änligen. Det var rätt nära. Fast stånd och äntligen får vi höra Mollys grova stämma eka i skog och dal. Vilken känsla. Efter tio minuter ropade Kim att två vargar passerade norr om honom i rikning nordväst, Molly var cirka 400 meter från vargövergången. Jag gör vad jag kan för att få in henne och sluta skälla.

Kim springer och försöker stimma om så mycket han förmår. Blir några fler skall, sedan drar hunden norrut från mig och blir tyst. Efter ett tag stannar pejlen och det är riktigt kusligt. Känslan och pulsen man har i detta skede önskar man vargälskarna skulle få känna på, hur det känns när man tror att en familjemedlem håller på att gå förlorad. Som tur och väl var slutade det lyckligt för Molly och mig, till skillnad från andra jaktkamrater i landet.

Tyvärr blir det nog många som får lida för vargarnas framfart. Måste det hända att en mänsklig varelse faller offer innan detta tas på allvar. Man kunde tro det var fredag den 13 oktober.

Vi fick fatt på älg i november med Molly i band hon tyckte nog det var konstigt att hon inte fick sticka i väg.

I detta skrivande skede är säsongen över. Molly ligger i sin säng och snarkar.
Vad kommer detta att innebära för framtida jakt? Ska det bli skånsk klappjakt?
Tre veckor senare slets en familgemedlem, kär vän i tu. Det var hunden Björne,
ett av våra grannjaktlags hundar. Man lider med de övriga i familjen.