vandraren

hundföraren | collinkalven | skithunden | stoppskottet | lillfjolingen | kärrans gånglåt

 

vandrartyp

Detta utspelade sig på oktoberjaktens andra dag 1999. Innan dagen och natten var till ända hade vi utfört hela jaktveckan på ca 20 timmar.

I september hade vi röjt och ordnat kring ett pass i vår södra rågång. Tre fina lysen med bra sikt och bra koll i ett känt älgstråk. Här skulle vi nog få se älg var vår övertygelse. Ett bra pass helt enkelt.

Vi träffades hos Hasse i Rädbjörka som vanligt vid halv sjutiden på morgonen. En liten kaffeskvätt, lite snack om vindriktning och väder. Titt på kartan och diskussion om posteringarna. Vinden var lämplig för utpostning i vårt södra rå.

Hasse skulle utgå från fäboden och gå över "ökkenknaula" (för den oinvigde = ökenknölarna, ett geologiskt intressant område strax söder om Rädbjörka med branta åsar och dalar av sand, grus och morän; kan det vara högsta kustlinjen?)

kartskiss

Vår utpostning framgår av kartan. Undertecknad hamnade följdriktigt på "Boardys", som det nya passet döpts till. (Vid en tidigare jakt hade jag stått där i ungskogen och nästan blivit omkullsprungen av ett ekipage: älg med hund). Vädret var fint. Lagom grått men inget regn. Lite vind.

Efter trekvart - en timme, bröt det loss. Ståndskall från Tugar, åt norr från mitt håll. Alla sinnen skärps i ett och pulsen kliver uppåt några rejäla snäpp. Rör dom sig? Kommer dom häråt? PANG! Ett skott och ganska snart efter hörs Hasses röst i radion: "Det var tre djur. Pass på Leffe! Dom var på väg åt ditt håll. Tjuren med skovelhorn är påskjuten".

Ungefär en kvart senare blev det fast stånd, intill Leif. Och skott. Därefter tyst. Såå tyst? Efter en evighet hör vi Leif i radion: tjuren påskjuten, men han gick undan."

Efter nån timma samlas laget vid Olmatsvägens infart. Vi diskuterar detaljer och avvaktar hundens återvändande, innan ett eftersök inleds. Hela ungskogen luktade av älgar och spårning där var omöjligt.

I detta läge fick vi hjälp av ett felertal medlemmar i två grannlag. Söder om vårt område gick vi regelrätt skallgång och letade död tjur. Att det var en död tjur vi i detta läge skulle finna rådde ingen tvekan om. Efter några svettiga timmar utan resultat återvände vi till Rädbjörka för att få något i magarna.

 



Nytt försök med kedjegång, Klockan är 18 och det kommer snart att bli mörkt. Hasse med hund och jag med vapen, Kerstin och Leffe var för sig. Inga radioapparater. Vi väntade oss en död älg i snåren.

Mitt i ungskogen reagerar Tugar: en älg. På andra sidan ser vi den. Väldigt nära och långsam. Denna älg är inte frisk. Det var den påskjutna skoveltjuren. Vi är helt säkra nu. Jag och Hasse gör kringgående rörelse med Tugar. Släpper hunden. Fast stånd igen. Hasse ropar till mig "Göran - gå på ståndet (han hade ju ingen bössa!) Där jag står studsar ljuden kors och tvärs mellan skogskanterna och jag blir helt förvirrad: varifrån skäller det. (för er som inte känner mig måste här påpekas att jag bara har hörsel på ett öraq, därav extra problem med riktning i svåra situationer som denna) Jag söker upp Kerstin och frågar henne varifrån skallen hörs. Hon pekar ut och jag går.

Smyger sakta och kommer till sist i läge för skott i den risiga och täta ungskogen. Nu är det väldigt skumt. Mörkret kommer snabbt. Tugar står 10 meter framför älgen och skäller. Lugnt alltså. Går ner på knä och skjuter. Älgen faller. Hasse ropar: "Fick du den?" Jag ropar "Ja!" (Det är ett elände att kommunicera i skogen utan radio) Det är nästan mörkt när jag kommer fram till älgen. Klockan var nu 18.45.

Leffe åker till Bonäs för att hämta dragaren medan jag tar ur älgen i ficklampsljus. Elände att göra i mörker. Men en stor befrielse att vi fick tag på den påskjutna till sist. Att vi inte gav oss!

Leffe kommer med dragaren och vi krånglar med dragare och älg i mörkret och den täta ungskogen. Kör upp till Hasses stuga och där arrangerar vi flåplats i hans vedbod med bilstrålkastarljus. Det går inte fort i den konstiga ljussättningen. Älgen hade en skottskada förutom mitt skott i bröstet. Vid ettiden har vi flått och hängt "Vandraren". Hasse värmer grytrester sen gårdagen. Gud vad det smakar bra. Humöret är på topp. Alla mår förträffligt och vi beklagar Anders och Bengt som inte fick vara med om den lyckliga upplösningen.

Den här dagen hade bjudit på alla ingredienser. Vi tog rejäl sovmorgon nästa dag och försökte sedan under resten av veckan få någon kalv, vilket var vad vi hade kvar. Men det blev inte mer detta år.

Sammanfattningsvis kan vi i efterhand konstatera att denna dag betydde mycket för stämningen och sammanhållningeni laget.

vandrarfilm

 

2003-02-12
index | personerna | hundarna | älgarna | vädret | fäboden | marken
maten | historierna | bilderna | filmerna | 2003  | 2004 | 2005 | 2006 |
2007 | 2008 | 2009 | 2010 | 2011 | 2012 | 2013 | 2014